johannaarlesten

Hej och godmorgon!

Nu ska jag gräva fram mina kockkunskaper, någonstans inom mig finns dem väl....hoppas jag!!! Om inte annat, ska jag väl försöka väcka dem till liv igen. Jag följer trotsallt Masterchef USA, så nånting borde man väl få ut av tv-tittandet....(även om pannbiffar säkert klassas som lämpligt för barn i 5-års åldern att kunna laga). Hörs!

Gick upp straxt innan sju imorse, inte helt vid medvetande. Men jag skulle säga hej då till min lillasyster för nu ska hon till Berlin i ett år...Känns väldigt konstigt att hon ska vara så långt bort, så länge. Hon är trotsallt min andra hälft. ♥

Jag ska nu ägna några få minuter till att skriva några rader, eller det lär väl bli rätt många förresten. Att sitta på en buss i 6 timmar och 35 minuter framkallar rätt så många funderingar och reflektioner. Så jag är alltså nere i småland nu, för första gången på tre månader. När bussen började rulla in mot stan så fick jag klaustrofobiska känslor. Jag ville bara ta första bästa buss och vända om. Jag menar inte att det är något fel på Kalmar (eller jo, kanske lite). Det är en väldigt vacker liten stad. Men ja, litet var ordet. Jag kan inte förstå hur jag stod ut att bo med två killar i ett litet råttbo där en schizofren gubbe som trodde att han var James bond som hyresgäst och att under mig bodde 5 illegalt invandrade polacker som rökte hasch utanför mitt fönster. Att jag aldrig hade tid för mig själv, aldrig kunde vara ensam hemma och göra precis som jag ville. Fy fan, helvetes moster vad jag mådde dåligt. Det inser jag nu. Hur fan stod jag ut? Å andra sidan, om jag inte hade insett vilken misär jag befann mig i, hade jag heller kanske aldrig flyttat. Jag har bytt upp mig på många möjliga sätt och vis.